Örebro universitet och Mälardalens högskola. Två skulle bli ett. Det gick inte så smidigt, tempot blev lägre än samarbetsförespråkarna hade önskat men man kom till slut i alla fall fram till att frågan skulle utredas under två års tid för att lärosätena sedan skulle kunna ta ställning.
Då hände det märkliga: såväl förespråkare som skeptiker tolkade beslutet om utredning som ett klart ja till sammanslagning. Argumentet var följande: Varför lägga en massa tid och kraft på att utreda något som sedan ändå inte blir av? Sammanslagningen sågs som ett faktum, bara två år bort i tiden.
Nu rapporterar Lösnummer (http://www.losnummer.net/pdfarchive/8-08.pdf, ja jag vet att det är decembernumret men jag är inte så snabb av mig och postgången till de djupa västgötaskogarna är långsam) att det inte blir nåt. Rektor Jens Scollin har officiellt deklarerat att samarbetet är avslutat.
Här finns en synnerligen viktig lärdom. Dom som säger att något är klart, att vägen är den enda, besluten redan fattade och framtiden huggen i sten, dom har fel. Tvärfel. Det är vi som bestämmer hur vi vill ha det, vi som lever här och nu, och vi har alltid minst två alternativ att välja mellan. Och vi har dessutom rätt att ändra oss.
Det är den dagen nu. Dagen då Tidningsutgivarna slår sig för bröstet och hytter med fingret åt de elaka politikerna. Med allvar och kraft präntar man in sitt budskap: "Varje inskränkning, såväl liten som stor, leder till fegare tidningar och innebär att du får veta litet mindre om det som faktiskt händer."
Det är klart att vi måste vara vaksamma på tryckfriheten. En del av de förslag till inskränkningar som ibland förs fram är verkligen skrämmande i sin förlängning. Men samtidigt bör ju tryckfriheten inte vara total, det menar nog inte ens Tidningsutgivarna. Bestämmelser om förtal, hets mot folkgrupp, olaga hot med mera är inte på något sätt oförenliga med ett demokratiskt statsskick.
Och dessa frågor måste kunna diskuteras. Det kanske faktiskt är motiverat att inskränka tryckfriheten på ytterligare något område. Det kanske rentav är motiverat att ö k a tryckfriheten på något annat område.
Att då som Tidningsutgivarna gå ut med annonser som andas total oförståelse för varje sådan diskussion, som tycks mena att status quo på tryckfrihetens område är det enda demokratiskt anständiga, främjar verkligen inte en konstruktiv diskussion.
Politiken som underhållning, journalistiken som obetänksamhet
Återigen har en undersökning om allmänhetens förtroende för partiledarna genomförts, och man frågar sig: till vad nytta?
Från DN:s hemsida: "I DN/Synovates undersökning formulerades frågan så här: Vilket förtroende har du för partiledarna och språkrören? Har du mycket stort, stort, litet eller inget förtroende för Fredrik Reinfeldt/Jan Björklund/Maud Olofsson/Göran Hägglund/Mona Sahlin/Lars Ohly/Peter Eriksson/Maria Wetterstrand?"
Frågan är som synes mycket allmänt ställd, och däri ligger, som jag ser det, dess problem. Det finns nämligen åtminstone tre fullt adekvata sätt att tolka begreppet förtroende i sammanhanget och så länge begreppet inte definieras närmare i undersökningen är det fullständigt omöjligt att veta vad respondenterna egentligen menat med sina svar.
De tre möjligheterna skulle kunna formuleras så här:
1. Vilket förtroende känner du för Fredrik Reinfeldt och den politik han står för?
2. Vilket förtroende känner du för att Fredrik Reinfeldt är en bra och rejäl person?
3. Vilket förtroende känner du, oaktat vad du tycker om hans politik, för att Fredrik Reinfeldt är en politiker som klarar av att hålla sina löften och åstadkomma det han föresatt sig?
Politiken som underhållning. Eller bara journalistiken som obetänksamhet. Vilket är värst?
Efter att ha betraktat omslaget till senaste numret av Blått kan jag inte annat än konstatera att det finns åtminstone en myndighet för litet i detta land, nämligen Institutet för att lära den unga högerns skarpaste pennor grundläggande grammatik.
Det här är naturligtvis fullständigt hilarious, och väl värt att se i sin egen kraft.
Men samtidigt gör Kucinich ett ganska strongt försök till folkbildning här. Han använder UFO-ordet i dess egentliga betydelse i stället för att som de andra gå med strömmen och göra, just det, små gröna män av alltihop. Frågan är om hans kamp är hopplös?
Gissa citatets upphovsman (GP 25/8): "Jag är av den uppfattningen att människor som är misstänkta för terrorism och söker asyl har förbrukat sin rätt".
Ledtråd: Personen i fråga har juristexamen och vet rimligtvis att skilja på "är misstänkta för" och "är skyldiga till".
Idag fyller jag 25-och-ett-halvt. Det innebär, att idag har jag närmre till min första dag som 30-åring än till min sista dag som 20-åring. Detta är i sanning o t ä c k t.
Lagen om bussbälte, hur kommer vi att se på den om femtio år - som något av det dummaste statsmakten försökt tvinga på medborgarna, eller som ett lysande exempel på att droppen urholkr stenen? Hittills är det ingen som följer den i alla fall.
Jag har nu även startat en bokblogg, där den som till äventyrs är intresserad av att läsa om det jag läser får sitt lystmäte. Besök http://tobiasbokblogg.blogspot.com.
Röd? Sporadiska reflexioner om svensk politik, ur en obstinat socialdemokrats perspektiv. Grön? Ja, (ännu mer sporadiska) hyllningar till Jönköpings Södra förekommer också.
